Du har nog sett det – åtminstone på film. Sekunderna innan start, hästarna frustarövertända i startboxarna; ryttarnas blick – en skarp koncentration som samsas med ett fullt adrenalinpåslag. Så slår grindarna plötsligt upp och hästarna spränger iväg. Publiken på läktarna som intensivt följer loppets skiftningar, med fokus på den häst man satsat pengar på. Kepsar som åker i backen, då man förlorar, hattar som flyger i luften vid vinst. Och visst är det så det går till även idag, även om det på vissa punkter har skett ganska stora förändringar som framförallt har med ny teknik att göra. Men adrenalin, fart och spänning: det är inget som har förändrats. Vi träffar Alice Elmerskog som är proffstränare på Sveriges största galoppbana Bro Park.
Först en liten kort bakgrund till galoppsporten: Den moderna galoppsporten inleddes i Storbritannien under 1600-talet och det var under denna tid som man började avla fram de engelska fullbloden som fortfarande idag räknas som världens snabbast hästar. Ett engelskt fullblod är en kraftfull renrasig häst som är mycket atletiska och kraftfulla. De är typiskt mellan 155 och 170 cm i mankhöjd, mycket muskulös. Det unika med fullbloden är att man inte avlar på utseende, utan på prestation – och det har gjort att fullblodet till en av de mest livskraftiga raserna. Även arabiska fullblod rids inom galoppsporten.
Galoppsportens intåg
Det var först på 1800-talet galoppsporten kom till Sverige. Det skedde en del omsvängingar i utövandet främst baserat på intresse och skral ekonomi. Men detta förbättrades något då Ridskolan i Strömsholm införde löpningsridning på sitt program 1887 och man började utbilda jockeys. 1907 öppnade Jägersrobanan och 1917 hölls det första professionella loppet och året därpå det första svenska derbyt som man sedan dess har anordnat varje år. Intresset för sporten har framförallt haft att göra med vadslagningen att göra – i perioder har det varit förbud på detta, och då sjunker snabbt intresset. 1923 upphävdes ett vadslagningsförbud vilket ledde till ett ökat intresse för sporten bland folket.
Ja, man kan fråga sig varför galoppsporten är mindre än travsporten i Sverige. Det finns säkert många historiska anledningar. Och man har talat i Sverige om att travsporten är mer folklig – vilket den ju är idag, rent publikmässigt, såklart. Galoppsporten har nog dragits med ett rykte om att vara en överklassport – och initialt har den varit det. Samtidigt, om man tittar närmare på hur det ser ut idag, så är all publik samlade tillsammans på en galopptävling. Medan man på travet kan betala för att få bättre platser och gör den därmed mer separerad. Idag är det också mycket mer pengar i travsporten. Och det är väl det som idag gör att travsporten är större – med fler antal banor och tävlingsdagar. Vad gäller spännings-, och intensitetsgraden, så är galoppsporten väldigt intressant – ur en rookies perspektiv. Och tittar man på förhållandet utomlands har man i Frankrike ett 50-50 förhållande till travet storleksmässigt och publikmässigt. I Storbritannien är det i princip 100 % fördel galoppsporten. Så att det skulle vara skrivet i sten att galoppsporten ska vara liten i Sverige, det är nog en sanning med modifikation.
– Jag brukar få höra från min travfamilj att det inte är samma finess i galoppen, att det inte finns någon strategi, ler Alice. Det är klart att det inte finns jättemycket tid att gå på vid ett sprinterlopp – men även där kan man rida smart, bara man gör det snabbt, skrattar hon.
Distanser, banunderlag och hästar
Vad är då viktiga delar i dagens galopptävlingar? Jag träffar proffstränaren Alice Elmerskog vid hennes stall vid Bro Park – den nyuppförda galoppbanan i Upplands-Bro utanför Stockholm. Här har hon tolv hästar i träning. Alice försöker förklara för en novis som mig om de viktiga delarna för galoppen.
– Galopptävlingar går på olika distanser och olika banunderlag, konstaterar hon. De vanligaste distanserna ligger mellan 1000 meter och 2400 meter, även om det finns både kortare och längre lopp – och dessa distanser rids på en tävlingsoval.
– Det finns även olika underlag, fortsätter Alice. I Sverige har vi två olika: dirttrack – som är en blandning av sand och jord – och gräs.
Sen handlar det om att välja rätt häst för rätt distans. Man brukar dela upp hästar inom galoppsporten i Sprinters, Milers och Stayers. Det beror på vad hästen passar för. En Sprinter är en häst som löper bäst på korta distanser. Sprinterdistanser är en distans som sträcker sig från 1000-1400 meter. En Miler är en häst vars bästa distans är medeldistans – eller egentligen en engelsk mil, som ligger på ungefär 1600 meter. Stayern löper följaktligen bäst på långa distanser, över 2000 meter är en stayerdistans.
– Ofta beror det här på vad hästen har för härstamning, vad mamman eller pappan var för typ, berättar Alice. Men det är individuellt och man kan träna upp en häst till att bli bättre på en distans den inte har härstamning från. Unghästarna börjar alla på korta distanser och så tränar man upp dem därifrån. De korta distanserna kräver ju explosivitet och att man snabbt ska ta sig till en bra position i fältet.
Om ni någonsin har sett ett lopp har ni förmodligen lagt märke hetsen att hamnarätt i positionerna. Generellt på korta distanser vill man hamna nära innerspåret, eftersom en häst som hamnar i ytterspår tvingas galoppera en längre sträcka än de hästar som ligger i innerspår. Därför är det bra att ha låga startnummer, eftersom det brukar ge hästen fördel mot de som har fått höga startnummer.
– Det ser lite annorlunda ut på långa distanser, säger Alice. Då får du lite längre tid på dig att förändra din position.
Metod och strategi för hållbara hästar
Alice kommer från en travfamilj, bisarrt nog. Men hon bodde i Täby, var intresserad av hästar och fick av en slump möjlighet att praktisera och jobba hos Pia Brandt – en profil inom galoppvärlden som idag har ett stall i Frankrike. Alice fastnade snabbt för galoppsporten på grund av kraften, farten, spänningen, intensiteten – och givetvis hästarna, fullbloden. När hon fyllt 18 började hon en heltidstjänst hos Patrick Wahl, som startade sin verksamhet som galopptränare 1998. Därefter frilansande hon under några år. Idag har hon haft sin proffslicens i 5 år.
– Det finns en del fördomar kring just galoppsport som man får tampas med, säger Alice. T.ex. är fullbloden uppe för diskussion. Att de är svåra att hantera, hetsiga. Men jag tycker att fullbloden är lättlärda och sociala djur. De har ofta rätt tävlingsinstinkt, vilket är otroligt viktigt för galopp. De vill göra bra ifrån sig.
– Jag brukar få höra från min travfamilj att det inte är samma finess i galoppen, att det inte finns någon strategi, ler Alice. Det är klart att det inte finns jättemycket tid att gå på vid ett sprinterlopp – men även där kan man rida smart, bara man gör det snabbt, skrattar hon.
Mest av allt handlar en galopptränares verksamhet metodisk träning och upprepning. Att se till så att de unga hästarna får den utbildning de behöver, så att de kan hålla och prestera inom sporten. Att kunna läsa av en individ och få ut det mesta av den, utan att den skadar sig. Det engelska halvblodet utvecklar sig snabbt och man kan börja rida in ett fullblod tidigare än andra hästraser: oftast från ett och ett halvt år. Mogna hästar kan få börja tävla redan året de fyller två, men då tävlar de bara mot andra tvååriga hästar och på kortare distanser. År tre för ett fullblod är det året som de fem klassiska löpningarna rids.
Hur ser en dag ut?
– En dag för mig börjar 7, om det inte är för varmt – då startar vi tidigare, berättar Alice. Då utfodras hästarna och de får äta i lugn och ro under cirka 45 minuter. Därefter turas hästarna om att gå i skrittmaskinen i cirka en timme och vara i hagen i cirka 2 timmar. De sista som går i hagen/paddock går in kl 15. Skrittmaskinen använder man för att värma upp hästarna, men också för att sätta en god grundkondition till hästen. Vi mockar när hästarna är på sina olika aktiviteter. Vid 9.30 fram till cirka 14.00 rider vi.
– Jag har tolv hästar i träning och har två extra ryttare som hjälper till. Så vi rider vars 4-5 per dag. Unghästarna rids cirka 25 minuter. De äldre rids cirka 35 minuter. Man vill inte slita på dem. Med olika storlekar på hästar krävs olika typer av arbete. En lättare, tunnare häst tränas annorlunda än en tyngre häst. De tyngre hästarna är ofta mer sköra, och behöver tränas mer. Men det blir också bättre ”action” med stora hästar.
– Min idealstorlek på häst är mellan 160-165 cm i mankhöjd, fortsätter hon. I det spannet tycker jag man kan få mest ut av hästen.
Vikten av vikt är stor
Vikt är en stor sak inom galoppsporten. Det är alltid förutbestämt vilken vikt en häst ska bära i loppet. I vikten inkluderas ryttaren och all utrustning, förutom hjälm och spö. Det innebär att ryttaren ska väga sig med kläder, stövlar, säkerhetsväst och sadel. Om ryttaren är lätt och hästen ska gå med hög vikt, används blyvojlock med blytackor. Man kan få vikttillägg för vunna prispengar eller segrar, det finns handicaplöpningar där vikterna sätts efter varje hästs aktuella handicaptal. Det här är en hel vetenskap, som ni hör, och det är svårt att förstå alla regler som ingår. Men att vikten är en bärande faktor inom galoppsporten, det står klart.
– Ja det är viktigt, säger Alice. Normalt vill man inte ha en träningsryttare som väger över 70 kg, men det vanligaste är att man ligger kring 55-60 kg. Det är viktigt eftersom ryttaren såklart är en tyngd att bära, och man vill inte slita på hästen för mycket. Man vill att den ska hålla. En jockey som tävlingsrider väger oftast mellan 50-58 kg.
I Sverige finns tre tävlingsbanor. Bro Park i Stockholm, Jägersro Galopp i Malmö och Göteborg Galopp. Här anordnas ungefär 70 tävlingsdagar per år. Dessutom finns det två mindre banor på Strömsholm och i Blommeröd där man tävlar en eller några dagar per år.
– En genomsnittlig häst tävlar mellan 10-12 gånger per år, unghästarna tävlar något mindre, säger Alice.
Alice har använt Hippo under många år och är mycket nöjd med fodret som hon köper av Täby Stall och Foder (läs artikel här i Tidningen), som är återförsäljare till Svenska Foder.
Foder är en viktig parameter för succé
I vilket fall är det inspirerande att höra Alice berätta om sin verksamhet och hennes entusiasm inför sporten och hästarna. Och inte råder det några tvivel om vilken tävlingsform hon gillar bäst, när det kommer till Galopp kontra Trav. Alice berättar om sitt arbete med att få hästarna att prestera efter bästa förmåga – och här är utfodringen en viktig del. Alice har använt Hippo under många år och är mycket nöjd med fodret som hon köper av Täby Stall och Foder (läs artikel här i Tidningen), som är återförsäljare till Svenska Foder.
– Jag är jättenöjd med Hippo och har varit under alla år jag använt det – i mitt fall använder jag idag HippoProtein Alfa och HippoCompetition Energy. Alla mina unghästar får HippoProtein Alfa vilket gör att de alltid ser välmusklade och fina ut, och håller bra hull. Och inte behöver jag ge dem särskilt mycket, för att de ska hålla sig fina och i bra form. De har bra maghälsa, samtidigt som de får lite extra skonsam energi, vilket i viktigt i både träning och tävling.
– Med HippoCompetion Energy får jag upp energin på de hästar som kräver det, och de återhämtar sig bra med fodret när de har tävlat, avslutar hon.
Jag slutar med att köra förbi tävlingsarenan på Bro, men det är stängt för besökare än så länge, på grund av pandemin. Men en sak är säker. En dag ska jag gå på en riktig galopptävling. Och då hoppas jag att hatten får flyga i luften…
