Jag älskar att laga mat och att ha gäster. Stora som små. Men ibland är det knepigt att få ihop en måltid som passar hela sällskapets etiska preferenser. Och jag måste medge att jag ibland funderar över hur välgrundade dessa preferenser egentligen är.
Vi bor i stan. En liten sådan. Trots dess relativa närhet till landsbygden blir det emellanåt tydligt att det finns stora luckor i kunskapen om hur vår mat produceras. Hur har djuren det egentligen? Intresset finns där, men jag upplever att det också är mycket känslor och mycket okunskap inblandat. Samtidigt är det nog inte så konstigt.
När media visar bilder från lantbruket är det ofta för att illustrera grava problem och jag upplever att bildmaterial från utländsk produktion blandas in utan att detta framgår tillräckligt tydligt. Det ges inte så många tillfällena för en konsument att se hur det går till på en svensk gård när verksamheten löper som den ska, vilket den gör i de allra flesta fall.
Med mer än 20 verksamma år inom foderbranschen och en agronomexamen i bagaget anser jag att jag kan bemöta frågor och funderingar kring dessa frågor. Jag vet hur det ser ut. Att det är delar av ett djur som ligger på tallriken om man vill äta kött tycker barnen hemma inte är ett dugg konstigt. Men, då har vi också diskuterat hur produktion av mat egentligen går till och hur djuren har det.
Det är kanske en del av förklaringen till varför jag blir så glad när jag hör bekanta som handlar via REKO-ringar, gårdsbutiker och små lokala ”saluhallar”. Vilka fantastiska mötesplatser dessa måste vara. Ett möte som kan balansera skräckbilderna som möter oss i media. Ju mer vi talar med varandra, desto mer förståelse får vi för vår svenska produktion och varför det faktiskt är bättre att vi köper mat från producenter i Sverige istället för importerad mat.
Jag tror inte att den småskaliga produktionen är lösningen för framtiden. Men, och det här är viktigt att understryka: Det ena utesluter inte det andra. En återgång till självhushållning är inte aktuellt. En modern familj har ju knappt tid att handla. I själva verket ser våra köpmönster väldigt olika ut. Ena dagen veckohandlar vi online. Nästa dag köper vi grönsaker och ägg på en parkeringsplats. Kanske får vi veta hur de odlats och hur mycket en höna äter. Att hon har sittpinnar och reden, även då äggen kommer från en större gård. Och jag tror att det är sunt. Större anläggningar, där man kommer ner i kostnad sida vid sida med mindre gårdar, kanske med specifika livsmedel, som kan skänka något annat än bara själva varan. Kanske en känsla av livskvalitet.
Oavsett hur många djur som hanteras i en produktion: 10 hönor, 200 hönor eller många tusen djur, behövs det oftast olika typer av insatsvaror. Det kan handla om en fröblandning till betet, en grovfoderanalys eller ett smakligt säkert foder som täcker hela djurets näringsbehov. Då är det en fördel att det finns en foderfabrik. Någon som vet hur man sätter samman ett foder som ger många och goda ägg och fortsatt friska hönor. Någon som kan hantera en fungerande råvarukedja med säkra råvaror. Där är den lilla producenten beroende av den stora eftersom det är den stora volymen som gör allt detta möjligt.
Den stora producenten konkurrerar inte med den småskaliga producenten. Vi behöver varandra. Vi har betydelse för varandra. Genom att framhäva den svenska produktionen, oavsett vilken typ eller storlek, kan vi hålla den importerade delen av livsmedel liten. Det tjänar vi alla på.
För övrigt tror jag: Efter det senaste halvåret – med Covid-19 – tror och hoppas jag att de svenska konsumenter är extra medvetna om hur viktigt det är med livsmedelsproduktion inom Sverige. Inget ont som inte har något gott med sig.
Carolina Johansson är 46 år och foderchef i Svenska Foder. Hon har sedan agronomexamen 1999 arbetat inom foderindustrin med foder till de flesta djurslag. Efter många år i Svenska Foder med nötfoder som specialitet arbetar hon nu med att leda avdelningen för foderutveckling.
