Under den senaste tiden har populism och politiska poänger fått allt mer utrymme än kunskap, och vetenskap. Flera tunga besked har under hösten levererats från några av Bryssels kvarnar.
”Hål i huvudet” var kommentaren från en av Sveriges tyngsta miljölobbyister och numera av regeringen utsedd samordnare för Fossilfritt Sverige, Svante Axelsson. Hålet som han beskriver finns i europaparlamentets miljöutskott i Bryssel. Oljelobbyn har nämligen lyckats att få igenom ett parlamentsförslag om att bioenergi från skog och gröda skall förbjudas i EU. Sydeuropéer har tutats i att skog är en bristvara och att vegetabiliska oljor skall ätas upp, inte brännas i förbränningsmotorer. Bättre är tydligen att elda upp svart fossil olja.
Andra argument finns säkert också bakom. Politiker har i alla tider gynnats av att det finns billig mat till folket. Om så inte är fallet uppstår oroligheter och uppror. Sedan 1992 hade EUs bönder ett trädeskrav på 10 % för att minska ett kostsamt spannmålsöverskott. Förbrukningen av spannmål i världen ökade under 2000-talet och inför 2004 sänktes kravet till 5 % för att sedan avskaffas helt 2008. Överskottet var borta, priserna hade börjat stiga, folket skulle lugnas med billig mat och spannmåls-produktionen behövde därför öka.
Under samma tid i början på 2000-talet hade konsumtionen av spannmål och oljeväxter för energiändamål så smått kommit i gång. Ett politiskt syfte var att minska ett dyrt spannmålsöverskott samtidigt som efterfrågan på råvaror till fossilfritt bränsle skulle öka för att säkra böndernas lönsamhet. Bra för miljön var det också, fossilfritt bränsle med låga klimatavtryck från åkermark. Men när tåget tog fart, spannmålspriserna och böndernas lönsamhet steg i takt med ökad efterfrågan på spannmål var politikerna till en början glada. Jordbrukets lönsamhet kändes säkrad och de gröna näringarna var en framtidsbransch. Men plötsligt steg priset på livsmedel till
konsumenterna. Det kunde bli uppror, eller åtminstone kunde väljarstödet svikta. Därför måste några nya pennstreck till i Bryssel som höll bönderna på mattan och folket på sina arbeten och inte på gatorna.
För vad händer om Europa som konsumerar en stor del av kanadensiska GMO oljeväxter till biodiesel plötsligt slutar med det. Då skall över 20 miljoner ton rapsfrö i EU möta 25 miljoner ton kanadensiskt rapsfrö på livsmedelsmarknaden. Hål i huvudet – ett politiskt beslut som kan sänka en viktig och hållbar odling.
Nästa härdsmälta var förstås resan med glyfosat. När världshälsoorganisationen WHOs eget institut för cancerforskning IARC gick ut och sa att glyfosat kunde vara cancerframkallande blev detta snabbt en sanning. Miljö-organisationer, företrädare för allehanda organisationer inom den gröna sektorn tog detta ”kunde vara” som sin absoluta sanning ”att det är”.
När sedan EUs egen kemikaliemyndighet, ECHA, konstaterade att glyfosat sannolikt inte var cancerogent slog man dövörat till. Samma slutsats drog man i EUs myndighet för livsmedels- säkerhet, EFSA. Detta bekräftade sedan flera andra nationella och internationella vetenskapliga bedömningar som alla menade att glyfosat inte var cancerogent. Till sist konstaterade FN-organen WHO och FAO, med ansvar för jordbruk och livsmedel, tillsammans att glyfosat inte är cancerframkallande via kosten.
Men nu var det för sent. Glyfosat hade blivit ett slagträ i den inrikespolitiska debatten i många EU länder. Inte minst i Frankrike och Tyskland.
Men vart tog då vetenskapen
vägen? Hade EU följt sin egen växtskyddsfördning 1107/2009 hade glyfosatet dansat förbi som det säkra växtskyddsmedel det är och fått sitt 15 åriga godkännande som det är berättigat till. Nu slutade detta i stället med en politisk kompromiss i en fråga som inte ens skulle behandlats politiskt. Politikerna valde återigen att endast tänka fram till nästa val och att lyssna på folkets ovetenskapliga vilja i stället för att lyssna på den av
folket producerade vetenskapen.
Albin Gunnarson
Agronom på Sveriges Frö- och Oljeväxtodlare
